myrecandplay

Läser ut What I talk about When I talk about running av H. Murakami och blir mer och mer säker på min sak. Orden, de har lämnat mig. De har tagit de sista sköra andetagen vid min fantasis ömma barm och flytt ut genom mina fingertoppar. Det här med skrivkramp har man ju varit med om förut. Ja, jag vet att man säger att det drabbar alla som skriver. Men i mitt stilla sinne har insikten stilla lagt sig till ro inom mig. Orden har flytt och här står jag kvar, enbart med min prestationstångest.

Där har vi skurken i det hela tror jag. Prestationstångesten. Den har suttit som ett svart kolmonster på högra axel i flera års tid nu. Suttit där, dinglat med benen och fällt dräpande sarkasmer och alla de ord som vågat sig ut genom mina fingertoppar och ner på datorns tangenter. "Som att ordet kollosal är något att ha i det här sammanhanget?" Detta ständiga kolmonster fnyser mig ständigt i örat. Och nu har han fått orden att rymma.

Vad ska man ta sig till i en situation som denna? Låta monstret få övertag och hålla orden borta? Nej, min fantasi blir för ensam utan dem. För tom och för trött. Jag misstänker att den börjat lida av lättare andnöd. Så, därför ska jag ta mig an detta kolmonster. Tampas. Få bort rösten i mitt högra öra. Med mina fingertoppar ska jag locka orden att återigen komma fritt, återigen flöda. Må det ta tid, men jag hoppas att det ska gå. Jag börjar bli mer och mer säker på min sak. Orden, de ska komma tillbaka.