myrecandplay

Läser ut What I talk about When I talk about running av H. Murakami och blir mer och mer säker på min sak. Orden, de har lämnat mig. De har tagit de sista sköra andetagen vid min fantasis ömma barm och flytt ut genom mina fingertoppar. Det här med skrivkramp har man ju varit med om förut. Ja, jag vet att man säger att det drabbar alla som skriver. Men i mitt stilla sinne har insikten stilla lagt sig till ro inom mig. Orden har flytt och här står jag kvar, enbart med min prestationstångest.

Där har vi skurken i det hela tror jag. Prestationstångesten. Den har suttit som ett svart kolmonster på högra axel i flera års tid nu. Suttit där, dinglat med benen och fällt dräpande sarkasmer och alla de ord som vågat sig ut genom mina fingertoppar och ner på datorns tangenter. "Som att ordet kollosal är något att ha i det här sammanhanget?" Detta ständiga kolmonster fnyser mig ständigt i örat. Och nu har han fått orden att rymma.

Vad ska man ta sig till i en situation som denna? Låta monstret få övertag och hålla orden borta? Nej, min fantasi blir för ensam utan dem. För tom och för trött. Jag misstänker att den börjat lida av lättare andnöd. Så, därför ska jag ta mig an detta kolmonster. Tampas. Få bort rösten i mitt högra öra. Med mina fingertoppar ska jag locka orden att återigen komma fritt, återigen flöda. Må det ta tid, men jag hoppas att det ska gå. Jag börjar bli mer och mer säker på min sak. Orden, de ska komma tillbaka.

Får lite borde-åka-härifrån-för-jag-har-varit-här-för-länge-nu ångest och vill inte vill inte att dagen ska ta slut. Krashlandar rakt ner i golvet gång på gång med tankarna. Inser sen att nej vänta, jag är inte färdig här än jag har kvar att må bra av här fortfarande och vill inte hällre fly än illa fäkta. Drar gårkvällens te-luktande och knäckebrödsätande tvåsamhetstrygghet som en varm och mjuk filt kring kroppen och drar andetagen lugnt, igen.

Lyssnar på det här och hänger på b communitys som inte besökts på år och dar.  Pratar med fina på msn och det gör inget att en fredagskväll tillbringas i mitt tonårsrum som är lite för litet nu egentligen. Sjunger med i låttexter som spelats tusen-gånger-om här och ja, livet leker helt enkelt.

Kommer hem som någon annan fast inget världsomvälvande har inträffat. Bara saknad. Frågor. Faller isär, fast kanske inte ändå, jag menar det handlar ju inte om något sådant alls, det är bara rädslor som slår klorna kring mina armar. Du är ju här, inte alls långt borta. Vill bara att "ge mig en kyss att bygga en dröm på". Det är väl kanske så, drömmarna har falnat, skapat svårigheter att andas.

Det här med att inte drunkna i för trassliga tankar som drar neråt och inåt. Att befinna sig i precis samma situation som för tre år sedan, men veta att det inte finns en fast trygghet som kommer rada upp dagarna i en, om än tristessfylld, verklighet. Att instället gå med huvudet högt rakt in i arbetslösheten. Men förglöm ej, att tankarna kommer dra ändå, trots högburet huvud. Det som skrämmer är inte oceanerna av tid som breder ut sig utan tankarna som kommer greppa och dra underifrån.