myrecandplay

Kommer hem som någon annan fast inget världsomvälvande har inträffat. Bara saknad. Frågor. Faller isär, fast kanske inte ändå, jag menar det handlar ju inte om något sådant alls, det är bara rädslor som slår klorna kring mina armar. Du är ju här, inte alls långt borta. Vill bara att "ge mig en kyss att bygga en dröm på". Det är väl kanske så, drömmarna har falnat, skapat svårigheter att andas.

Det här med att inte drunkna i för trassliga tankar som drar neråt och inåt. Att befinna sig i precis samma situation som för tre år sedan, men veta att det inte finns en fast trygghet som kommer rada upp dagarna i en, om än tristessfylld, verklighet. Att instället gå med huvudet högt rakt in i arbetslösheten. Men förglöm ej, att tankarna kommer dra ändå, trots högburet huvud. Det som skrämmer är inte oceanerna av tid som breder ut sig utan tankarna som kommer greppa och dra underifrån.